De händer som grävde på Skatan Kanal.

Det var valkiga, seniga, beniga labbar

på valkiga, seniga, beniga grabbar.

Tåligt gnagde de hål på Lubbanvikens skal,

de händer som grävde på Skatan kanal.

 

Vintern kom med sin kyla. De fick inte domna.

Sommaren kom med sin hetta. De fick inte somna.

De slet ut sig, i ösregn, när spaden blev hal,

de händer som grävde på Skatan kanal.

 

Är det underligt att deras tummar blev krumma,

och att fingrarna tedde sig fula och dumma?

Vickevire var ofta en smärre skandal

på de händer som grävde på Skatan kanal.

 

Genom veckornas knog bar de träget sin börda.

Men så tvätta dom av sig det värsta på lörda

och lyfte sin Östgöta sädes pokal

Som givetvis producerats i en Skatan-lokal

 

Inga sorgkanter mer. Det fanns hembränt att dricka.

Och då höll de sitt hambogrepp mitt på en flicka.

Någon enstaka gång fick de sällheten möta,

de händer som grävde på Skatan kanal.

 

De som inte fick känna Maggan på brösten

fann i ännu en flaska den handfasta trösten.

Sedan slogs dom med Bläcken, polis och fiskal,

de händer som grävde på Skatan kanal.

 

Deras lycka blev kort. Det blev åter en månda.

Och man spottade i dom. En ny veckas vånda.

De steg ned i sin självgrävda jämmerdal,

de händer som grävde på Skatan kanal.

 

Och de spikade broar och timrade slussar,

och i käftarna lade de saftiga bussar

och med knogarna slog de på snusdosans skal,

de händer som grävde på Skatan kanal.

 

Se på nageln. Ett liv som blev kantat av sorgen.

Varför står inte ni som statyer på torgen,

vackert huggna i marmor, på guldpiedestal,

ni händer som grävde på Skatan kanal.

Tage Danielssons Göta kanal

Omskriven av Ulf Broman på Kondis i Bommen 2016-05-20