Visionen om ”Vår Skärgård”

 

Av Ingeli Gagner

 

 

Den är liten och fin. Kanske lite svår att upptäcka för den som har brått och inte ger sig tid. Sundsvalls södra skärgård, mitt i Sveriges östra kust. Den sträcker sig från Galtström i söder till Juniskär i norr. I öster ligger Brämön och Bremö Kalv. I väster kommer man halvvägs till Njurundabommen. Små, smala men seglingsbara kanaler sammanbinder den sydligaste delen av skärgården med den norra.

 

För ett par hundra år sedan fanns här många små öar, sund och små skär. På 1800-talet seglade de sista skutorna i dessa farleder. Sedan dess har landhöjningen gjort sitt och det har vuxit igen. Nu har vi, människor med framtidstro, återskapat en del av historien och hjälpt naturen på traven – för naturens och för vår egen skull, och för kommande generationer. Återigen flödar havsvatten genom vikarna i Lubban, Skatan och Björkön. Därför är vattnet renare och stränderna mer öppna och inbjudande. Vassen har dragit sig tillbaka.

 

Det är en annan puls också. Lugn och stark på samma gång. Dag efter dag, året runt. Livets puls. Det märks bäst på barnen. Dom är fler nu och kallar sig Skatungar, Björnungar och Ö-barna. Och ungdomarna. Dom är också fler. Barn och ungdomar till föräldrar som gjorde ett medvetet val. Som satsade på livsmiljön och sig själva.

 

Vi bor mitt i världen. Men man kan alltid resa bort om man vill. Till leendets land, de tusen sjöarnas land, till solens rike eller frihetens land. Upptäcka andra länder och stränder, för att kanske upptäcka att allt som finns där, det finns också här. Fast i miniatyr. Något fint att vara stolt över! Något att visa upp för andra. Vår skärgård med sjöbodar, ett fantastiskt kulturarv, och vår livsmiljö går inte av för hackor! Därför har vi också många besökare. Från när och fjärran, sommar som vinter. Dom kommer sjövägen eller landsvägen. För att njuta av lugn och ro, och för att få upplevelser och energi. De flesta reser vidare, men kommer gärna tillbaks. En del har blivit kvar. Oavsett om dom farit vidare eller stannat kvar så bidrar dom till driften. Det blir skattepengar till vår egen välfärd och inkomster till våra företag. Bristvaror på andra ställen. Men vi står på egna ben.

 

Tänk att vi vågade. Vi hade en gemensam vision men just inga pengar. Vi hade viljan, frivilliga och tillgång till några gamla maskiner. Kommunledningen trodde först inte på oss. Inte länsstyrelsen heller. Men så fick pressen nys om våra vilda idéer. Och vi blev rikskändisar. Då vaknade kommunen och tog ett beslut. Så satte vi igång. Det började som ett muddringsprojekt, och nu har vi en egen liten skärgård. Den är liten och fin. Kanske lite svår att upptäcka för den som har brått och inte ger sig tid. . . .