SKATANS HISTORIA


                                                                                                         Skatans Fiskeläge 1917

Det vore knappast möjligt att skriva Skatans Historia utan det omfattande arbete som lagts ned av den s.k. Forskargruppen i Föreningen Tomtarna. Arbetet inleddes 1990 efter ett initiativ av Gudrun Sjöbom. Vid den tiden var många av skatanborna över 90 år gamla. Avsikten var att intervjua de gamla, låna fotografier, dokument och redskap som underlag för ett museum och en skrift om det Gamla Skatan. En studiecirkel bildades med elva deltagare. Arbetet leddes av Gudrun Sjöbom, Margit Engström åtog sig att renskriva det digra textmaterialet, och bland de övriga deltagarna fanns Sven Sandberg, Kerstin Persson, Katarina och Mats Richnau, Margareta Johansson med flera. Här följer en sammanfattning av bygdens historia, gjord av Marie Sjöbom och baserad på Forskargruppens rön.

Ettusen år tillbaka i tiden var större delen av det som idag är fastland omkring Skatan, öar. Sjöfarare som kom söderifrån på väg till Sundsvall passerade Galtskäret, som var det tidigare namnet på Skatan och hamnen blev snabbt en populär samlingsplats för handelsmän, särskilt för uppköpare och säljare av skinn.

Kustremsan var också en viktig plats för de bönder i sydöstra Njurunda som under somrarna drev ut sina djur på bete och kom här att utveckla vad som kom att bli en viktig binäring för dem, fisket. Förutom fisk fångades också säl, något som det fanns gott om i havet. Sälkött var eftertraktat som mat, av skinnet tillverkades västar, handskar och mössor och av tranet, fettet, utvanns olja som användes till lampor och som smörjfett.

Under 1400-talet då Västerbottens kustland utvecklades lämnade handelsmännen Skatan och drog vidare norrut med sina affärer. I deras ställe kom Gävlefiskarna. Deras båtar var större och mer välutrustade än böndernas och man gjorde allt för att driva ut de lokala fiskarna från traktens vatten. För att få slut på vad som kom att bli en långvarig och stundtals också våldsam fejd om kustens vatten skrev bönderna till ”kungs” och begärde skattplikt, s. k. skärskatt för Galtskäret, något man också beviljades. År 1506 var fiskerätten och därmed också skatteplikten fördelad på 51 bönder från 21 byar runtom i nordvästra Njurunda (se det kungliga råbrevet nedan).

När man nu skulle betala skatt på fiskenäringen tvingades man också bli effektivare och utveckla hanteringen.  Så kom det sig att många bönder började bygga kokhus och sjöbodar med övernattningsmöjligheter här för att slippa resorna hem till gårdarna runtom i Njurunda. Dessa byggnader blev grunden till de fastigheter som man kan se på Skatan idag. Under årens lopp kom bönderna att arrendera ut fiskerätten till andra, och antalet bofasta växte. Även byarna runtomkring, Vikarbodarna och Myrbodarna lockade, då där fanns fäbodar som kunde användas till den allt växande skaran fiskare och deras familjer.

År 1825 kan man för första gången läsa benämningarna Skata Hamn och Skata Udde i några officiella sammanhang. Skate, skata = stenig udde.

I början av 1900-talet blev Skatan ett populärt utflyktsmål, framförallt för Sundsvallsbor men även för mer långväga gäster. De äldre bybor som lever idag minns särskilt båten ”Castor” som gjorde söndagsutflykter från staden. Passagerna sattes iland ute på ”Siken”, en ö utanför Skatasundet och ungdomar från byn tjänade en slant på att ro ut och hämta turisterna.

Allt eftersom antalet bofasta och sommargäster växte, ökade också behovet av serviceinrättningar av olika slag. År 1896 öppnades den första skolan i bygden där ”Skatungarna” fick sin bildning under den då 20-åriga lärarinnan Karin Nordströms ledning. De första sex åren bedrevs undervisningen i ett härbre i Vikarbodarna, alternativt i ett hus på Björkön, och först år 1902 byggdes det hus i Vikarbodarna som än idag kallas ”Skolan” men är privatbostad. Där bedrevs skolundervisning fram till år 1953.

Omkring 1940 byggdes en dansbana med virke skänkt av SCA, för även om livet till stor del bestod av hårt arbete, fanns ibland också tid till dans och umgänge.

Sedan tidigt 1900-tal har flera åretruntöppna livsmedelsbutiker funnits, drivna av privatpersoner på olika platser på byn. Kooperativa föreningen, Konsum, drev en butik på Skatan 1923-1955 och de tog också initiativ till att byn fick telefonförbindelse 1929. Julen 1944 var den tidpunkt Skatan fick elström och vi kan nog anta att det blev en speciell jul för både stora och små. År 1931 fanns här 7 hushåll med egen telefon, övriga fick ringa eller bli uppringda via telefonautomaten på Konsum. Bygden har också genom åren varit berikad med två kiosker, en frisör och en flitigt anlitad sömmerska. Under hela 1900-talet har alltså en eller flera åretruntöppna butiker funnits på byn, den sista stängde dock i mitten på 1980-talet och drevs de sista åren i en fastighet i Vikarbodarna. Idag får vi hålla tillgodo med den eminenta sommarbutik som Skatans Rökeri erbjuder, resten av året får de bofasta göra sina inköp på annat håll.

Under 30- och 40-talet fanns också flera caféer på Skatan, åretruntöppna Kafé Stugan på ”Sörskatan” och det sommaröppna Kafé Solvik, beläget på vänster sida strax efter nerfarten till byn. Mittemot ”Solvik” drev ”Kalaskokerskan Anny”, ett populärt bageri under 30-talet, och försåg lokalbefolkningen med nybakade godsaker. Även ett pensionat fanns tidigare på Skatan, och passande nog låg det även då i ”Kaj Lunds hus”, precis som Skatans Skärgårdspensionat gör idag.

Idag är det inte mycket bevänt med busstrafiken till Skatan, annat var det på 1920-talet då Gideon Sjölund startade en linje in till Sundsvall, sista bussen hem från staden på lördagar gick kl. 21.45, och vi kan konstatera att uttrycket ”det var bättre förr”, åtminstone stämmer ibland!

Ja det var då det, förändringens vindar har blåst och det finns idag inte längre någon yrkesfiskare kvar på Skatan, den sista stuvade undan redskapen för ca 15 år sedan. Trots det bor idag ca 80 bofasta på själva byn Skatan, tar vi ut svängarna lite mer geografiskt någon kilometer är antalet mångfalt fler.

Vi gläds åt den positiva stämning som området präglas av och hoppas att de privata och offentliga satsningar som görs skall locka fler människor att bosätta sig här på - vad många av oss anser vara - ”världens vackraste plats”.


Skärskattens införande år 1506

Nu har det gått drygt 500 år sedan det domslut fattades, som införde Skärskatten gällande fiskerättigheterna i vattnen utanför södra halvan av Njurunda socken. Skärskatt tilldömdes tolv jordägare, sex av dem var från Hälsingland, sex från Tuna i Medelpad. Senare kom skärskatten att omfatta 51 bönder från 21 byar i Njurunda.

Det finns ett intressant brev från 1957 skrivet av Nils Bern vid Överlantmätarmyndigheten i Härnösand. Han var en betrodd och respekterad biträdande överlantmätare, som gjorde en noggrann utredning för att fastställa vilka som har fiskerätt i Galtholmen nr 1 i Njurunda socken. Nils Bern citerade det gamla råbrevet (rå/rågång betyder gräns/gränslinje) från år 1506 så här: 

"Alle thetta bref seen eller föreläses - hälsar jag Oluf Ericsson Lagmans Domhafvande i Medelpad å ährlige och Wälbördige mäns vägnar Herr Knut Eställsson i Wentgarn Riddare och Lagman i Uppland kärlige med Gud. - Thet skall allom mannom viterligt vara att på den tid jag Lagmans Ting hållit med Allmogen i Njurunda Skjeplag Anno Domini 1506 ( - - VI p - post dia 1:sima). Tå kjärade i Södre Sockn till Oluf i Wästbo och hans medarfva, och sammaledes till Eric Påhlsson om Själskären och var en stor della dem emellan, tå nämbde jag och Fogden Eric Pedersson en uthärads Syn therpå, att the skulle skåda, see och ransaka om the skjär, som i Södra Socknen af ålder skattat hafva efter jordtahl; hwilket the också gjorde, kommo igen nästa Ting och sade hafva skådat, sett och ransakat efer sitt yttersta samvett, och sade så för Rätta, och fullkomlige tillstode att skillnad är emellan Södra half Socknen från Lerrickebäcken och i Borgarholmen, som Rå och Röör tillsäga ther sammastädes, och sedan i Drängevarps Skatan. Item sade Eric Pålsson och förberörde Oluf i Wästbo att the hade tvenne vittne och förlätto sig therpå, ochtå vittnen kommo inför Rätten tå stodo the intet till och ville ingen Ed hålla. Sädan dömde jag them Sälskjärerne till, som skatten göra efter jordtahl i vattnet hvarjom manne efer thy har skatten i By i the Sönnersta halfva Socknene till evig tid och ägo, och then som intet skattar med them skal gånga af och intet fiske eller bruka med the andre som skatten göra. Thenna äro the Tålf uthärads män Michäll i Gruttjom, Pär Schulsso, Nils i Röde, Påhl Jonsson i Frästa, Eric Olufsson och Jon Olufsson i Byn, thesse förenämnde voro af Hellsingland, sex män afTuna: Medelpad, Eric Staffansson, Jöns Åsmansson, Bjöhrn i Fårs, Nils Ericsson i Attmar, Erich Andersson i Fjohlstad och Jop i Ängiom. Till yttermera vitsord hänger jag mitt Insegle nedanunder thetta bref.
Scriptum ut supra - - ."

Denna fördelning av fiskerätten var inte någon nyhet i sig, men skilde sig från andra delar av kusten. Nu skulle den gälla södra halvan av Njurunda socken. Dessa förhållanden råder ännu idag och kallas fortfarande skärskatt. I andra vattenområden hade man märkt ut ”med rå och rör” (ett uttryck vanligt under medeltiden) var gränserna gick.

Ett försök till förklaring av innehållet i brevet finns HÄR.